Lydia
Ja, Lydia var verkligen alla hårt prövade lärares dröm och tröst på den stökiga högstadieskola hon gick på i Tynnered i västra Göteborg. Hon gjorde som lärarna sa och eldade inte på toaletterna eller vrålade bögdjävel! eller hora! eller jag ska sprätta upp dig din satans svenne! eller jag döda dig din helvetes blatte! och var den enda eleven på hela skolan som hade VG och MVG i sina betyg. Hur hon orkade stå emot det totala förfallet kring henne begrep ingen. Det var som om Lydia levde i en helt egen värld, en stillsam och harmonisk värld utan eld och förbannelser och stiletter.
En dag sprack dock denna värld; det var när hon skulle läsa ett politiskt och pedagogiskt korrekt prosapoesistycke på ett försoningsmöte nån gång i mitten av december i den nedklottrade och halvt raserade aulan. Det var ofta sådana möten när olika grupperingar på skolan hade rykt ihop i hopp om att äntligen utplåna varann från Tynnereds och Göteborgs och universums yta. Lydia var som vanligt på gång att stiga upp på en uppochnervänd ölback för att med sin kristallklara röst och gåtfulla leende börja läsa: ”Kärleken är det största / och ljuset finns bakom mörkret / så låt oss ta varandras händer...” eller något liknande moraliskt oantastligt medan eleverna i aulan som vanligt förberedde sin visselkonsert och lärarna som vanligt förberedde sina menigslösa och uppgivna förmaningar till tystnad och lyhördhet – det var alltså vid detta tillfälle det hände! Lydia sparkade brutalt undan den röda ölbacken och började skrika, ja nästa tjuta, med varghoneliknande röst samtidigt som hon rusade runt i aulan med vitt uppspärrade ögon:
”från varats sotiga smedja till närmaste gränsövergång/torkar jag mina tårar med blod och livets nektar/från första skrik/till de sista dropparna av evigt liv/halkar jag över fält av tid och fågelsång/nästa slamrande spårvagn till helvetet är fylld av skratt och vänskap/alltmedan snön faller inom oss/alla budskap har tagit slut och/dubbla hänglås dinglar på porten till café stillheten/men slut så ögonen och lyssna till livets sång/sannerligen skall vi alla dö i en kvinnas stålskodda hand/och födas åter av tankens rena eldfågel efter höstens sista regn och sommarens första torka”
Så tystnade Lydia och runt om henne var det också tyst. För första gången i skolans historia var det tyst i skolan under lektionstid. Lydia kupade darrande sina händer och ur dem föddes omedelbart en eldröd fågel som snabbt spände ut sina väldiga vingar och greppade Lydia försiktigt med sina klor. Och bort mot den neråtgående vintersolen for de genom en raserad vägg och Lydia försvann, uppslukades, förintades.
Lydia återkom aldrig, elever och lärare drabbades av total stumhet samt något slags kroppsligt tillstånd som låste deras kroppar i hukande positioner. Skolan lades ner, jämnades med marken, utplånades, och man pratade aldrig om vad som hade hänt, ty, som språkfilosofen Ludvig Wittgenstein en gång sade:
”Ty vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.”