Sagan om den fattige prinsen

Det var en gång en fattig prins som saknade sin prinsessa så förfärligt. Hon hade lämnat honom för en rik prins och farit till ett främmande land som svämmande över av honung och ädelstenar och vårens mjuka vind. Hos den fattige prinsen fanns bara sorg och ödslighet och höstens sista andetag.
   – Prinsessan Himmelsblå, viskade han om och om igen.
   Han fick inget svar.
   - Prinsessan Himmelsblå, sa han om och om igen.
   Åter inget svar.
   - Prinsessan Himmelsblå! skrek han om och om igen.
   Men inget svar.
   Då fångade han upp hennes namn där det for genom den mörknande aftonen, slet det i små, små bitar, sparkade upp jord omkring sig och begravde hennes namn djupt, djupt ner. Sedan gick han trött till sitt trasiga lilla slott där han levde alldeles ensam och sov i hundra dagar och hundra nätter. När han vaknade hade det blivit vår och han gick ut i den tidiga morgonen. Ur jorden där han begravt prinsessans namn spirade tusentals små sköra grässtrån och de sjöng oavbrutet genom den milda vinden:
   - Prinsessan Himmelsblå, Prinsessan Himmelsblå, Prinsessan Himmelsblå…